18 maj 17.30

Jag kliver in genom dörren, känner att det här kan jag hantera.
Jag tar första steget upp för trappen som jag gått så många gånger förr
och där ligger det, på sjunde steget.
Ett brev med en handstil som jag inte glömmer.

Jag går upp på mitt rum, slår mig ned på sängen hållandes brevet som om det vore gift.
Jag öppnar det och plockar ut ett fotografi föreställandes en liten pojke vid havet,
han.
Jag betraktar pojken för en stund innan jag motvilligt vänder på kortet.

"Mitt hjärta slår med ditt.."


17 maj 21.20

Han går trappan upp på övervåningen och tittar in i mitt rum, ser mig i ögonen för en sekund. För första gången på över två månader. Jag hör mamma säga "Hej säger man", men jag får inte fram ett ord. Jag sitter som fastfrusen på min säng. Jag hör att de samtalar, men jag har inen aning om vad som sägs.
Sen kliver han rakt in i mitt rum.
-Vad brun du är!
-Ehrm, ja ehh solen...
-Du ska få lite kaka du också. Säger han 
och lutar sig mot mig, drar mig till sig och ger mig en kram.
-Hoppas att du har det bra.
-Detsamma.. Är det enda jag får ur mig
Han släpper taget och säger
-Jag ska nog gå nu. 

Jag orkar inte, jag orkar inte det här.


aldrig mer

De där nattliga telefonsamtalen tär på mig, bryter ned mig. Jag antar att jag förtjänar det, vart enda ord.
Den smärta du orsakat mig, det finns inga ord. Jag tappade bort mig själv i dig.
Jag kommer att vara glad för din skull, jag kommer aldrig att hata dig. Du var en sån stor del av mig, du var hela mig.
Jag önskar dig all lycka i världen, 
farväl

Jag kommer inte att vara ensam, jag kommer att klara mig

Men, med dig är jag inte lika säker. 

Tanken har slagit rot men ännu inte börjat gro

Tanken har slagit rot men ännu inte börjat gro. Det är grått ute, det är kallt och första snön har fallit. Jag ser ut genom fönster som senare kommer att få många, långa, längtande blickar tillbaka. Utifrån. Jag kommer att sakna, det vet jag redan.
Jag försker förtränga tanken. Den tanken som jag inte vågar tänka, men vet att jag måste möta. På ett eller annat sätt.
Mörkret faller, blir tyngre för varje dag som passerat. Tanken gror i takt med det växande mörkret. Himmlen är stjärnklar iallafall, för oss. Hör jag mig själv säga. Genast ångrar jag mina ord. 
Stjärnorna lyser, men inte för oss.

Jag finner min högra hand, min andra halva i något som inte är du. Du finner inget, för du söker inte. Hur ska du kunna veta? Jag har inte sagt något.
Jag håller mig uppe för jag har funnit något att kunna falla tillbaka mot. Jag har funnit mig själv, äntligen.

Jorden spricker långsamt, det gror. Jag klarar inte av att vara den enda längre. Hur mycket vi än önskar att bära livet tillsammans på våra bara axlar så ger benen vika under oss. Tillsammans är vi två, minst en för lite. För om en faller så är den andre ensam kvar. Ensam.

Tanken som jag försökt kväva har tagit kontroll. Jag gav den mörker i tron om att ljuset skulle få den att växa när det i själva verket var tvärt om. Du måste släppa taget om mig. Jag måste släppa taget om dig. Vi måste släppa taget om varandra.

Och idag, idag säger jag det högt för mig själv för första gången. 
Jag har släppt taget.

RSS 2.0