17 maj 21.20

Han går trappan upp på övervåningen och tittar in i mitt rum, ser mig i ögonen för en sekund. För första gången på över två månader. Jag hör mamma säga "Hej säger man", men jag får inte fram ett ord. Jag sitter som fastfrusen på min säng. Jag hör att de samtalar, men jag har inen aning om vad som sägs.
Sen kliver han rakt in i mitt rum.
-Vad brun du är!
-Ehrm, ja ehh solen...
-Du ska få lite kaka du också. Säger han 
och lutar sig mot mig, drar mig till sig och ger mig en kram.
-Hoppas att du har det bra.
-Detsamma.. Är det enda jag får ur mig
Han släpper taget och säger
-Jag ska nog gå nu. 

Jag orkar inte, jag orkar inte det här.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0