Tanken har slagit rot men ännu inte börjat gro

Tanken har slagit rot men ännu inte börjat gro. Det är grått ute, det är kallt och första snön har fallit. Jag ser ut genom fönster som senare kommer att få många, långa, längtande blickar tillbaka. Utifrån. Jag kommer att sakna, det vet jag redan.
Jag försker förtränga tanken. Den tanken som jag inte vågar tänka, men vet att jag måste möta. På ett eller annat sätt.
Mörkret faller, blir tyngre för varje dag som passerat. Tanken gror i takt med det växande mörkret. Himmlen är stjärnklar iallafall, för oss. Hör jag mig själv säga. Genast ångrar jag mina ord. 
Stjärnorna lyser, men inte för oss.

Jag finner min högra hand, min andra halva i något som inte är du. Du finner inget, för du söker inte. Hur ska du kunna veta? Jag har inte sagt något.
Jag håller mig uppe för jag har funnit något att kunna falla tillbaka mot. Jag har funnit mig själv, äntligen.

Jorden spricker långsamt, det gror. Jag klarar inte av att vara den enda längre. Hur mycket vi än önskar att bära livet tillsammans på våra bara axlar så ger benen vika under oss. Tillsammans är vi två, minst en för lite. För om en faller så är den andre ensam kvar. Ensam.

Tanken som jag försökt kväva har tagit kontroll. Jag gav den mörker i tron om att ljuset skulle få den att växa när det i själva verket var tvärt om. Du måste släppa taget om mig. Jag måste släppa taget om dig. Vi måste släppa taget om varandra.

Och idag, idag säger jag det högt för mig själv för första gången. 
Jag har släppt taget.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0